Även Mauritz maka var tyska, men ej som broderns av halvsuverän ätt, utan en fattig hovfröken, vilken väckte hans stolta moders synnerliga misshag. Namnet von Hatzfeld låter annars numera ganska välklingande. Hon levde länge som änka och spelade på sin tid en stor roll familjen. Deras enda dotter Ebba, drottning Kristinas uppfostrarinna överlevde länge sina båda män, Svante Sture och Claes Horn och sin enda dotter, och det rika arvet gick släkten förbi, eftersom kusinerna redan var avlidna och kusinbarn då ej hade arvsrätt.

Axel råkade ohjälpligt stöta sig med kusinen, Karl IX, och landsförvisades och bosatte sig i Tyskland där han genom sina båda giften hade stora ekonomiska intressen. Hans båda söner återvände dock redan under faderns livstid till Sverige. Den yngre, Sten (73) (1586–1645) kom först, återfick grevskap och gods. Men även han kom snart ändå att bosätta sig i Tyskland, sedan han genom sitt gifte med Magdalena Manderscheid-Schleiden blivit ägare till grevskapet Manderscheid med vidsträckta besittningar på båda sidorna av Mosel. Eftersom Sten dog sonlös, gick egendomarna ur släkten och tillföll hans dotter. 

Stens äldre bror, Johan Casimir (3) (1583–1634), återvände några år senare till Sverige. Han hade i sin ungdom i kejserlig tjänst gjort fälttåg i Ungern mot turkarna, gifte sig kort efter sin återkomst med sin kusin Sidonia Grip, genom henne fick han godsen Mem (senare Casimirsborg) och Vinäs. Han var klen och levde utan tjänst på sina gods. Det var först under sitt sista levnadsår han av Axel Oxenstierna lät övertala sig tjänstgöra för änkedrottning Maria Eleonoras råd. 

Johan Casimir efterlämnade fyra söner, vilka samtliga är att räkna bland släktens allra främsta personligheter. De båda fältmarskalkarna och riksråden Gustaf Adolf och Carl Mauritz, kavallerigeneralen och riksrådet Ludvig Wierich samt överkammarherren och översten Axel (72) (1626–1668). 

Vi tar den siste först. Axel blev vid 25 års ålder överste för Dalregementet och överkammarherre hos drottning Kristina. Han var sedan en tid bosatt på Winnweiler som ”regierender Graf”.  

Han återvände till Sverige för att som specialsändebud från hertigen av Lothringen lyckönska Karl X Gustaf till tronbestigningen. Förde sedan sitt regemente under en del av polska kriget, men återvände till de tyska besittningarna. De sista åren bodde han på sin gård Koberg, där han avled blott 42 år gammal. Han var gift med sin kusins dotter Maria Elisabeth av Manderscheid, som länge levde som änka. 

Av deras många barn överlevde honom endast två döttrar, gifta Bielke och Palbitzki, vilka år 1693 mot en kontant penningsumma avsade sig alla anspråk på grevskapet Manderscheid. 

Den äldste av de fyra bröderna, Gustaf Adolf (4)(1619–1656), är en av släktens märkligaste män. Generallöjtnant vid 29 års ålder, riksråd vid 31 och fältmarskalk och generalguvernör vid 36 avled han blott 37 år gammal. Vid 23 års ålder hade han i slaget vid Leipzig, sedan det högre befälet stupat kommenderat ett regemente, men erhöll själv där inte mindre än 17 sår och blev sedan nog inte riktigt människa igen, vilket emellertid inte hindrade honom från att med synnerlig utmärkelse delta i 30-åriga och Karl X Gustafs krig. Han hade en talang som fältherre av stora mått och hann under sin korta levnadsbana ovanligt mycket. Bland hans vapenbragder nämns endast Hof, Eger, Dünaburg och Kexholm. Han var gift med Catharina De la Gardie, syster till drottning Kristinas gunstling Magnus Gabriel. 

Gustaf Adolfs ende till mogen ålder komne son Gustaf Mauritz (5) (1651–1700) började vid 20 års ålder som kammarherre hos Karl XI. Vid 25års ålder var Gustaf Mauritz överste för ett eget kavalleriregemente och deltar i kriget mot danskarna i Skåne. 

År 1688 blir han överste för ett av de sex svenska regementena som Karl XI hyrde ut till Nederländerna under deras försvarskrig mot Ludvig XIV. Efter freden i Rijswik blir han överste för kavalleriet i Bremen och dör 1700 i Stade, 49 år gammal. Han var gift tre gånger med: Magdalena Stenbock, Görvel Sparre och Charlotta Dohna. Från honom reducerades grevskapet Raseborg i Finland och friherrskapet Vinberg i Halland. 

Gustaf Mauritz var far till tolv barn varav fyra söner som stred vid Karl XII:s sida: Gustaf Adolf, Carl, Erik Mauritz och Axel Johan, vilka alla, men i synnerhet Erik, i samtliga handlingar erhåller de högsta vitsord. Tre stupade och den fjärde avled som krigsfånge i Moskva. De var alla ogifta och med dem utslocknade den äldsta grenen – Gustaf Adolfs – på manssidan. 

Även Johan Casimirs andre son Carl Mauritz (6) (1620–1666) var en framstående fältherre en djärv och skicklig kavallerigeneral som med utmärkelse deltog i trettioåriga krigets sista skede och Karl X Gustafs polska och danska krig. Han användes även i diplomatiska värv och visade sig som president i krigskollegium även som duktig administratör, och fungerade ofta som riksmarsk. Även han avled vid relativt unga år, blott 46 år gammal. Efter ett första barnlöst äktenskap med Dorothea Wrangel gifte han om sig med Anna Maria Kruus, Axel Oxenstiernas dotterdotter, som förde med sig en stor hemgift. Själv var han delägare i de stora tyska besittningarna samt ägare till ett tjugotal sätesgårdar i Sverige, Finland, Estland och Livland samt diverse strögods, även i Norge. Hans avkomlingar utgör familjens nu levande äldsta gren, Huvudmannagrenen. 

Han efterlämnade fyra söner. Den näst yngste, Sten Casimir, stupade i Dalmatien som överstelöjtnant vid ett tyskt regemente i venetiansk tjänst.  

Äldste sonen Axel Johan (7) (1660–1717) är en av släktens märkligaste personligheter mest på grund av sitt obehärskade lynne. Han var sjöman till liv och själ. Som ung tjänstgjorde han bland annat i franska flottan. När frågan om den 15-årige Karl XII:s omedelbara myndighetsförklaring förekom på Riddarhuset, hotade Axel Johan att kasta den som opponerade sig ut genom fönstret. Han hade nog utan att tveka hållit sitt löfte, om det hade behövts. Slutligen blev han chef för Göteborgseskadern.  

Den andre av Carl Mauritz söner hette Carl Gustaf (7) (1662–1703). Han var deltog i militär tjänst i flera länder och kom år 1700, när Karl XII:s krig bröt ut, i Johan III:s onåd för det han ej lämnade den sachsiska tjänsten hos sin svåger August II (Katarina Jagellonicas bror), och ta sig hem till Sverige. I april 1703 blev han dömd för förräderi men innan domen föll hade han redan avlidit. Domen annullerades efter Karl XII:s död. Carl Gustaf var gift med Amalia von Königsmarck. 

Den yngste Mauritz (23) (1666–1735) var kapten i svensk tjänst, då han av brodern Carl Gustaf erbjöds en förmånlig anställning i polsk-sachsisk tjänst, där han på ett par år avancerade till generalmajor. Men glädjen räckte inte länge. När kriget utbröt, tog han liksom brodern visserligen avsked från August II:s tjänst, men inställde sig inte i svensk, varför även han dömdes till döden. Han förde därefter under flera år en kringirrande tillvaro. 

Mauritz skilde sig från Hedvig Eleonora Sparre och ansågs till och med i Sverige vara död. Ett tag sades det att han gått i kloster. Efter Karl XII:s död upphävdes domen. Han återvände till Sverige och krävde ut sitt arv och blev ägare till Vinäs. Senare avstod han sina gods till brorsonen Charles Emile mot en livränta. 

Några år före sin återkomst hade han gift sig för andra gången med en katolsk fröken Birgitta von Praunheim med vilken han hade två döttrar, som kvarlämnades i Tyskland och som uppfostrade i moderns religion. Båda blev nunnor i ett franskt kloster och hade inte arvsrätt i Sverige.  

Angående Carl Gustafs son Charles Emil (8) (1691–1743) är det nog att hänvisa till den svenska historien, där han på sin tid spelade en ledande roll samt steg till maktens och ärans tinnar – hans beundrare hoppades att få kalla honom Karl XIII – tills hans eget parti offrade hans liv för att rädda sitt eget skinn. (Läs mer om honom i bokverket Släkten Lewenhaupt.) 

Hans äldste son Charles Emil II (9) (1721–1796) kompenserades för orättvisorna mot fadern till höga ämbeten. Man måste dock förvåna sig över att Gustaf III utsåg den då 60-årige mannen till lantmarskalk vid en riksdag, som kunde förutses överstiga hans krafter, det vill säga hans kroppsliga hade alltid varit förvånande. I sin ungdom kunde han med blotta händerna räta ut en hästsko. 

Med hans sonson utdog denna gren av ätten på manssidan år 1823 och Vinäs som gått i arv allt sedan Bo Jonsson Grip och 1616 genom gifte kommit i släkten gick nu ur densamma jämte ett mycket stort godskomplex i Tjust. Charles Emiles dotter Caroline gift Sparre sålde Vinäs 1844. 

När Charles Emile d.ä. mottog det sista besöket av sina unga söner avfordrade han av dem ett löfte att inte försöka hämnas hans död. Den yngste, Adam (13) (1725–1775), vägrade och tog kort därefter avsked från livgardet, och reste utomlands för att söka lyckan. I Frankrike togs han genast om hand av faderns kusin marskalken Moritz av Sachsen och steg sedan hastigt i graderna tills han slutligen blev fältmarskalk. Genom gifte med sin syssling Caroline Sinclair blev han ägare till bland annat Oberbronn i Alsace. Hans ättlingar blev härigenom i tre generationer halvfransmän utan att släppa kontakten med Sverige för att efter fyra generationer återvända till hemlandet. 

Av Adams barn ska vi här nämna Caroline, den kvicka och litterata statsfrun i Gustaf III:s hov, vidare Auguste (14) 1752–1809) som visserligen begåvades med en högre honnörstitel i den svenska armén, men som helt tillhörde den franska. Däremot gjorde revolutionen slut på hans militära bana. Han fann sig dock i den nya ordningen och fick en del administrativa och civilmilitära uppdrag.  

Hans yngre broder Charles Adam (15) (1760–1821) var omväxlande i svensk och fransk tjänst. Han var gift med Christiane von Stralenheim-Wasaborg, släkting till Gustaf II Adolf och Margareta Slots.  

Dessa fick endast ett barn, sonen Charles Auguste (16) (1812–1897). Han var juris licentiat och svensk kammarherre men ägnade sig mest åt skötseln av sina egendomar i Alsace och Lorraine. I sitt gifte med Cecilia Sparre fick han tre söner. Charles (17), Gustaf och Sixten (19). Charles Auguste flyttade hem till Sverige för gott i samband med att stora delar av hans egendomar blev ödelagda i samband med fransk-tyska kriget 1870. 

Den äldste sonen Charles och den yngste Sixten blev svenska undersåtar 1872–1873 och är stamfäder för Huvudmannagrenen. 

Av Johan Casimir (3):s söner har nu nämnts de båda äldsta Gustaf Adolf och Carl Mauritz och den yngste Axel Johan. Återstår den tredje i ordningen Ludvig Wierich (24) (1622–1668), även han en märklig man, som steg till general och riksråd. (Läs mer om honom i boken Släkten Lewenhaupt.) 

Hans tre söner var samtliga mycket framstående män. Om den äldste Adam Ludvig (25), (1659–1718) kan sägas att han vid slutfasen av slaget vid Perevolotjna vid Poltava, när Karl XII hade flytt var hären fullkomligt desorganiserad och manskapet lydde inte order vid den anbefallda uppställningen. På den höga strandbrinken ovanför den plats, där svenskarna var sammanträngda, började ryssarna ställa upp sitt artilleri. Adam Ludvig lät då verkställa en slags omröstning bland manskapet om de ville strida eller kapitulera. Endast ett fåtal uttalade sig för strid. Lewenhaupt drog emellertid ut på underhandlingarna med ryssarna för att kungen skulle hinna undan men den 1 juli 1709 skedde dock kapitulationen. Hur många tusental svenska liv som på detta sätt sparades är svårt att säga, men ärkefienden Ryssland brukade ju inte vara nådiga när de var överlägsna i strid. Kungen förlät aldrig Adam Ludvig för som han tyckte den nesliga kapitulationen och speciellt tyckte han att omröstningen var förnedrande. Kanske var det därför som Lewenhaupt utan att bli utväxlad fick sitta i rysk fångenskap ända till sin död nästan tio år senare. 

Den andre brodern Gustaf Fredrik (26) (1655–1723) hade en märklig bana. Först officer i fransk tjänst, uppsatte han med sin morbror Graf Hohenlohes ekonomiska bistånd ett regemente i venetiansk tjänst. Han var gift med Anna Catharina, en kusin, dotter till Carl Mauritz. Vid det stora nordiska krigets utbrott blev han kavalleriöverste i svensk tjänst. Bidrog till segern vid Gadebusch och blev utnämnd till generalmajor och sedan till generallöjtnant.  

Hans son Carl Fredrik (1689–1753) flyttade tidigt ut till släktens tyska besittningar, gifte sig med en italiensk markisinna, återkom på äldre dar till Sverige, varvid hans hustru övergick till den lutherska läran samt avled på sin egendom Casimirsborg. 

Ludvig Wierichs tredje son Carl Julius (27) (1664–1726) var självklart också en framstående officer. Han var överkommendant i Stade innan han tog avsked och bosatte sig på Winnweiler huvudorten i grevskapet Falkenstein. 

Av Carl Julius barn var den äldste Ludvig Wierich II först i svensk tjänst varefter han helt och hållet blev tysk och slutade som kurpfalzisk generalmajor och genom sitt gifte godsägare i Schlesien. 

Carl Julius dotter Magdalena (1699–1766) var först gift med den svenskfödde lothringske storgodsägaren Ludvig Sinclair, med vilken hon blev mor till fältmarskalken Adams hustru Caroline. Hon var i sitt andra äktenskap gift med den regerande greven av Leiningen-Güntersblüm  

Vidare den blida och intelligenta fröken Brita Eleonora eller Brit-Leonore, som hon kallades, som alltid fanns till hands där hon bäst behövdes och ställde alltid till rätta i den talrika syskonkretsen, när det ibland behövdes.  

Carolina som med sin make Jakob Hamilton, vilken var fransk fältmarskalk, tillbringade det mesta av sitt liv utomlands, och den myndiga och målmedvetna Ulla gift med Claes Stromberg på Claestorp. 

Av sönerna i andra giftet var Nils Julius (28) (1708–1776) den äldste. Han var den siste som residerade i släktens tyska besittningar. Avstod för sig och sina bröder för en rund summa till kejsaren anspråken på Falkenstein samt sålde slutligen, dock först 1763 Reipolzkirchen. Han var som ung i fransk krigstjänst, kom sedan till det brandenburgska hovet i Bayreuth, där han avancerade till den ena hedersposten efter den andra: geheimeråd, överstemarskalk, amtshauptman, envoyé och överhovstallmästare.  

I ett olyckligt äktenskap förenad med en högbördig tyska, Wild- och Rheingrevinnan Wilhelmina av Salm hade han tre döttrar, varav endast en, Christina nådde mogen ålder. Hon uppfostrades på Claestorp, men kallades till Bayreuth och giftes strax bort med riksgreve Fredrik von Ellroth.  

Nils Julius yngre broder Carl Adam som var geheimeråd hos markgreven av Brandenburg-Bayreuth användes av honom i diplomatiska värv och avled på vägen att tillträda posten som envoyé i Köpenhamn. 

Den tredje av bröderna var Mauritz Casimir (29) (1711–1781). Han började som officer i österrikisk tjänst och gjorde därunder fem kampanjer i Italien, fyra i Ungern, en i Schlesien och en i Valakiet. Inträdde därefter i svensk tjänst, men var först knappt mäktig svenska språket. Sedan han gift sig med sin syssling Charles Emils dotter Ulrik Charlotta (1722–1760) blev han emellertid fast bunden vid ättens verkliga fädernesland, steg till generallöjtnant och var en av förgrundsfigurerna vid Gustaf III:s hov. Han är i sina båda giften, Lewenhaupt och Palbitzki den gemensamme stamfadern för ättens samtliga yngre grenar. 

Vi ska endast här nämna sönerna Adolf Fredrik (30), generalmajor, överhovstallmästare och vid 33 års ålder serafimerriddare. Hans gren utdog med sonen excellensen Gustaf på Casimirsborg, vilken av Gustaf III som faddergåva erhöll survivance (arvsrätt) på överstallmästarebefattningen. 

Generallöjtnanten Adam Ludvig (31). Även hans gren dog ut på manssidan i nästa led med sonen Gustaf Adolf (32) på den gamla familjeegendomen Kasby i Uppland. 

Generalmajoren Charles Emil (33), vilkens gren lever i Carl Johans och excellensen Carl Gustafsson och hans broders avkomlingar utgör släktens 1:a yngre gren. 

Överste Gustaf Julius (43) (1753–1820), blev stamfader för Säbylunds- och Geddeholmsgrenen alltså den 2:a yngre grenen. 

Claës Axel (50) (1757–1808) är stamfadern till 3:e grenen alltså Claestorps- och Askegrenen, som numera endast utgörs av avkomlingar av den äldste av hans tre söner, den framstående jorddrotten och bruksmannen överstekammarjunkaren Claës Casimir (51), som i mångt och mycket var före sin tid, samt ende sonen i andra giftet Ludvig Wierich (63) (1772–1853), vilkens ättlingar f.d. Julitagrenen utgör ättens yngsta gren, den 4:e.